Gone in september
Justnu är jag så sjukt trött på att vara jag! Allting händer alltid mig, jag har världens jävla otur och det värsta av allt är att jag inte har något val. Jag kan inte stoppa det, inte strunta i det och inte blunda för det . Det tar aldrig slut.
Jag hoppas på någon form av rättvisa . Att allting kommer nu så att jag slipper sen, för resten av mitt liv.
Det är inte roligt längre, knappt ens absurt bara otroligt orättvist och jobbigt. Jag vill gräva ner mig och komma fram i sommar. Ovärt, skevt blablabla. Jag kan säga vad som helst men det spelar ingen roll längre. Jag tänker faktiskt så. Jag börjar bli rädd för mig själv. Jag börjar bli van men jag är bara 17 år ? Knappast en livserfarenhet. Mer ett hinder på vägen eller mental påfrestning . Jag ska kämpa.
Elefanterna gav mig ingen tur den här gången.
Jag vet att jag är starka än såhär och om det här är mitt livs prövning så ska jag klara mig. Jag har ju världens finaste vänner i allfall.
Puss och godnatt . E
Kommentarer
Postat av: Anonym
vad har hänt lilla gumman?
Trackback
