Meant to be

så låg vi där på gräsmattan en sommareftermiddag med solen stekandes i våra ryggar, jag evelina och oscar. och började filofisera om livet och allt därrunt. vaför lever vi människor? vi kan ju inte bara leva våra liv på jorden för att sedan dö som något meningslöst, vi måste vara en del utav något större, något enormt som vi inte kan förstå. är vi en del av ett projekt som några varelser, större än vi någonsin kan föreställa oss, bara skapat för att iaktta, såsom vi människor sätter myror i en glasburk för att sedan se vad som händer och hur de beter sig? vi använder ju bara 30 % utav vår hjärna har jag hört, tänk om vi använde 100 % hur smarta vi skulle vara då. vi kanske har flera sinnen som vi inte kan ta del utav bara för att vi inte utvecklats tillräckligt mycket. om 100, 1000, 1000000 år kanske vi utvecklats på helt andra sätt så att vi kan förstå dessa saker. det som gör oss till människor, ifrågesättningen utav vår extinens. kanske förstår vi tillsist allt som vi grubblar över - vad som finns efter rymden. för det måste ju finnas något som är större än oss små människor. kanske vi någon gång förstår hur livet uppstod, om gud finns, om man lever ett annat liv innan man föds, vad som händer efter döden. men jag tror faktiskt inte att vi kommer förstå dom här frågorna hur mycket vi än grubblar och hur mycket vi än utvecklas. de frågorna finns där för att vi människor, stora som små, rika som fattiga, smarta som dumma ska kunna ha något att fundera över och ifrågasätta. för att som många säger - "vi vet inte vad som händer efter döden eftersom att det är något mycket bättre, och skulle vi veta skulle alla bara vela dö". kanske är det så. eller kanske är det något sämre, och då vill man ju helst inte heller veta om det för då skulle man ju bara fasa döden ännu mer. men jag tror inte att man är på väg mot något sämre, jag tror bara att saker blir bättre. i mitt förra liv om det nu finns något sånt, kanske jag var en myra eller nått. vem vet vad jag blir i mitt nästa, och livet efter det. om det nu är så. och om det är det kanske våra hjärnor utvecklats tillräckligt mycket då för att vi ska kunna minnas saker från våra tidigare liv. det är en skrämmande tanke att vi aldrig kommer få veta vad som händer efter livet förrän man dör. att vi aldrig (i alla fall under den tiden som vår generation lever) kommer få veta vad som finns bortom universum, att vi aldrig kommer få veta så mycket saker utan bara måste acceptera att dom är oförståeliga. men jag märkte i alla fall denna sommareftermiddag att man kan komma fram till många olika teorier om alla dessa frågor, såsom vi gjorde. och kanske förstår vi nästan allting en dag men då kommer jorden säkert gå under så får man börja om från noll igen x) det jag vet är i alla fall att man lever i nuet, och man är en liten del av något så stort och oförståeligt. och det är k000lt!

nog med filofiserande från min sida just nu. imorgon blir det ut i skärgården med vår båt med familjen, morfar och evelina. ska bli 30 grader och helttotallyfuckingawesome!

/ m